Bölar ur mig lite

Nu när jag satt på den är låten började känslorna snurra, så nu behöver jag skriva av mig lite..

Jag hatar att jag har blivit så pass gammal så jag förstår vad som händer och sker i den här världen.
När man var liten, var ett problem då en barbie gick sönder till exempel. Man visste ingenting vad som skädde i världen.
Det ända som är likt från "barnproblem" idag är att man fortfarande går och är rädd att nån i familjen och släkten ska dö.
Skolan när man var liten var kul, man hade inga krav på sig alls. Man kunde gå till skolan leka av sig lite sen komma hem , maten var serverad och sen hade man en hel eftermiddad på sig att leka med en vän. Och sen krypa ner i sängen på kvällen och sedan gå upp till skolan pigg som en mört utan problem.
Och all kärlek man behövde var en kram från en liten söt kille.

Nu är det helt annat.
Nu strömmer det ut deprimerade händelser ur tv:n, radion och tidnigar.
Du får canser om du äter kött , du får canser om du äter sallad, du får canser om du stressar du får canser om du andas luft. Nej men man får canser av ALLT!! Finns inget man kan göra för att undvika canser mer än att leva celibat och sitta och uggla inomhus med en burk vitaminer. Eller det kanske man får canser av?

Sedan får man gå och oroa sig och ändra om hela sin vardag för att rädda jorden som iallfall kommer gå under om 50 år. Man blir helt paranoid av den här världen.

Och en sak till som var skönt att inte veta när man var liten är vad pengar egentligen är värda. Man trodde mamma och pappa bara var snåla och elaka när man inte fick de man ville ha.
Om man ändå hade vetat när man var liten vad allt kostar , jag hade nog inte tjurat lika många gånger över grejer jag inte fick då iallafall. Men man förstod ju inte.

Om jag nu sluppit varit så paranoid och känslig som jag är så skulle jag nog må väldigt mycket bättre.


Tycker väldigt synd om andreas som får leva i min paranoida och svartsjuka värld. Men gick det att bota svartsjuka så hade jag betalat en förmögenhet för att slippa. Jag är fruktansvärt glad att andreas står ut med mig. Hade jag varit ihop med en som mig så hade jag bätt han dragit åt helvete för läänge sen.
För, för det första är jag ganska självisk , inte så att jag inte bjuder om jag har godis eller så..utan jag går i första han alltid. Jag blir ledsen och tjurig om andreas har kul och inte jag.
Nu senast när jonna ringde och sa att hon skulle till thailand så blev jag förbannad på henne istället för glad för hennes skull.Blev arg för att hon skulle få göra nått kul och inte jag.
Jag är dålig på att vara glad för andras skull när jag själv skulle vilja ha. Men jag har blivit bättre, men det är fortfarande mycket jag skulle behöva ha hjälp med att få bort.

Jag gick hoss en psykolog förut för några år seden. För på några månader så vände sig hela mitt liv upp och ner. Mamma och pappa skijde sig, och det kunde jag verkligen inte acceptera. jag och mamma hamnade själv i en lägenhet, jag hatade att bo i lägenhet, jag drömde jämt om att jag bode kvar i min fina villa med både mamma och pappa.
Jag orkade inte se min mamma så ledsen som jag fick se henne varje dag, det tog på mitt psyke, jag orkade inte ta hand om henne samtidigt som jag hade mig själv att ta hand om också,det blev helt enkelt bara för mycket. Jag var rädd att mamma skulle ge upp hennes liv, vilket hon i princip gjorde, hon slutade äta, och slutade sova och allt sånt som är viktigt, det såg ut som ett bomb ned slag här hemma för att ingen av oss hade engergi att göra nånting åt det, och det var även där min vikt uppgång började, eftersom det aldrig blev mat lagad hemma, utan det blev mycket snabbmat.
Och att prata om pappa hemma var förbjudet för min del eftersom att mamma hela tiden blev ledsen bara att tänka på honom, jag ville aldrig erskänna att jag varit hem till pappa, utan sa alltid att jag inte träffat pappa på flera veckor, fast jag i prinsip träffade honom varje dag.

Och samtigt som allt detta förlorade jag en vän, som jag verkligen hade viljat haft kvar just då. Men jag visste att det inte gick..
Och samtidgt höll jag på att förstöra för mig och andreas genom att vara otrogen. Men jag kände att jag inte fick den stöd jag skulle viljat haft från andreas. Så jag sökte mig bort till andra och fick de behov jag saknade.
Men det är inget överseende jag accepterar idag. Utan det jag gjorde tycker jag är väldigt dummt. För jag mådde ju inte bättre egentligen. Bara för stunden..

Men som sagt gick jag hos psykologen för allt detta, och hon hjälpte mig så otroligt mycket.! Hon hjälpte mig upp på fötterna igen helt enkelt. Jag blev starkare en någonsin. Men det var hon som sa att jag bara skulle tänka på mig själv. Vilket jag fortfarande bara gör..men det skapar ju problem det med såklart.

Och nu låter det säkert som att mamma var hemskt under den tiden. Men nästan vilken person som helst som är känslig blir så när man blir sårad. Mamma hade blivit sårad så många gånger,samtidgt som pappa gav henne falska förhoppnigar gång på gång. Vad pappa gjorde vill jag egentligen inte gå in på för jag skäms så otroligt mycket. Men man får väl skylla på "sjukdommen" som går runt i den här släkten, sexmissbruk.
Så idag har jag verkligen överseende till mammas tråkiga tid. Men min mamma är och har föralltid varit den bästa mamman i världen!
Och pappa är också den bästa pappan i världen. Är så sjukt glad för att jag har dom till minna föreldrar. Jag är lycklig lottad må jag säga.


Nu har jag verkligen fått skriva av mig, under detta långa inlägg har jag både skrattat och gråtit:)
Det är alltid skönt att skriva av sig lite.
Men imorgon kommer jag ångra att jag öppnat mig för mycket, men jag ska inte radera eller ändra någonting.
Man ska inte skämmas över tider som var förr, det går ändå inte att göra ogjort.

Nu är jag lycklig igen. Om även min mamma är lycklig. Hon har hittat Krister och krister är den bästa i världen. Så sjukt bra så det är inte sant. Så glad för mammas skull.
Och pappa lever vidare med Anita, anita och jag har haft det väldigt bråkigt. Vi har näst intill viljat döda varandra efter alla bråk och tjaffs vi haft :P
Men det är bättre nu, vi kan iallfall vara som normala mogna människor och snacka. Är pappa lycklig med henne så är jag lycklig :)